Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dominon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig damernas uppmärksamhet. Så snart någon maskerad person blef synlig, var vägen öppen; men endast försedd med sitt naturliga ansikte måste han både bedja och trängas för att slippa fram. Under sådana dubbla bemödanden nödgades Fransiska skrida steg för steg och hade ej hunnit längre än halfvägs då man ropade: »ge rum, ge rum!» Det var rikskansleren, som redan öfverskridit sin vana att tidigt gå till sängs och nu lämnade sällskapet, företrädd af några pager. Härigenom blef trängseln så stor, att hon ej ägde tillräcklig plats för fötterna, utan trampade någon. Vridande hufvudet tillbaka, hade hon redan sagt: »jag är på det högsta ledsen...» men tvärtystnade i detsamma: inför henne stod samma kvinna som i djurgården vägrat mottaga almosor, och denna kvinna, ej mer beslöjad, var — Johanna.
Detta oväntade möte gjorde ett starkt intryck på Fransiska. Glädjen öfver att återse en älskad barndomsvän minskades endast af oron för Adolf. Men lyckligtvis fick hon i detsamma se denne komma från danssalen. Väl var hans utseende dystert och hans ögon sänkta mot golfvet; men hvad betydde det, sedan han undsluppit den fara, som nyss hotat honom. Med lättadt hjärta vände hon sig nu helt och hållet mot Johanna, sägande: »Låtom oss följas åt till min kammare; där skall ingen nyfiken åskådare störa oss. Jag har mycket att säga dig.»
En varm handtryckning sade, att förslaget bifölls, och de båda fostersystrarna begåfvo sig genast till den omnämda fristaden, där Johanna, efter en lång omfamning, började: »Denna stund är den lyckligaste jag upplefvat allt sedan du lämnade oss! I hänryckningen öfver att få trycka dig till mitt bröst kan tungan icke uttala någon af de många förebråelser jag ämnat göra.»
»Kom och sätt dig! Du måste göra en noggrann berättelse om allt i det kära barndomshemmet, dit mina tankar dagligen ilat tillbaka. Hur mår din vördade fader; hur har du själf lefvat sedan vi skildes?»
»Vår tid har förrunnit på sitt gamla enformiga sätt, under husliga göromål, och vårt nöje har bestått i samtal om dig. Min fars hälsa är, Gud ske lof, ännu tämligen god, då jag undantager några, ålderdomen tillhörande, mindre betydliga krämpor.»
»På egen hand har du väl icke rest hit?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
