Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - 42. Höj, mänska, höj ur gruset - Människans fall - 43. Jorden, full av Herrens ära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
42.
Höj, mänska, höj ur gruset
Din blick till himlen opp!
Se strålande i ljuset
Ditt värde och ditt hopp!
Guds avbild i naturen,
I skapelsen en länk
Från änglarna till djuren,
Ditt höga mål betänk!
2.
Vad är din själ? En låga,
Som från Guds kärleks sköt
Med levande förmåga
Sig ned i stoftet göt.
I Gud du lever, röres,
Och varelse du har;
Till Gud din ande föres,
När han från jorden far.
3.
Upp, dig med kraft bemanna!
Vartill uti din själ
Guds vink upp till det sanna,
Om du är villans träl?
Upp,Herrens verk betrakta,
Hans under känna lär,
På himlens vilja akta
Och sök din vishet där!
4.
En evig lag naturen
I tvångets fjättrar slöt;
Du är till frihet buren.
Du högre kärlek njöt.
Ej må på spel du sätta
Det värde himlen gav:
Välj, ack, men välj det rätta
Och var ej lustans slav!
5.
En röst ur hjärtat talar;
Det är Guds egen röst,
Som dygdens vän hugsvalar
Men nekar lasten tröst.
Det goda, Gud dig bjuder,
Gör det — och lycklig var!
Det onda, Gud förbjuder,
Fly det — och frid du har!
6.
Med känsla för det sköna
Dig himlen danat har:
Sitt mästerverk att kröna
Gud ingen gåva spar.
Njut — men med tacksamt sinne
Och helgar de begär!
Dig varje fröjd påminne,
Att Gud ditt högsta är!
7.
Det arv, dig himlen lämnat,
Förspill ej brottsligt det!
Den sällhet, Gud dig ämnat,
Ej följer lastens fjät.
Höj blicken över tiden
Till evighetens ljus
Och vet: du finner friden
Blott i din Faders hus!
8.
Av stoftet är du tagen,
Till stoft skall du ock bli;
Men anden upp i dagen
Sig svingar säll och fri.
I dödens stund du födes
Ånyo till ett liv,
Som icke mer förödes.
Din krona värdig bliv!
J. Åström (1767—1844).
Människans fall.
43.
Jorden, full av Herrens ära,
Skön i fägring, rik i prakt,
Tolkar Skaparns nåd och makt;
Himlens rymder vittne bära
Om den Gudens majestät,
Som strött ljus i sina fjät.
2.
Mänskan fram i dagen träder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
