Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 229. Dav. 71. Min Gud på dig förtröstar jag - 230. Var glad, min själ, och fatta mod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guds lov och pris bebåda.
Fast kvald och svag,
Dock håller jag
Mig till det ord, som lärer,
Att den allt må
Med fröjd utstå,
Som Gud sin nåd beskärer.
4.
Om jag skall hinna ålderns dag
Och gråa håren bära,
Ske, gode Fader, ditt behag,
Blott jag dem bär med ära.
Min tid du vet:
Om bräcklighet
Skall mig på bädden sträcka,
Giv, Herre, blott,
Att blygd och brott
Mitt samvet’ ej befläcka.
5.
Min hydda, utav stoftet byggd,
Till stoftet går tillbaka;
Men själen skall i nådens skygd
Förgängelsen ej smaka.
Min fot och hand
Kan slås i band
Men ej min håg och vilja;
Mig ondskans råd
Från mänskors nåd
Men ej från Guds kan skilja.
6.
Du, Herre, du men icke jag
För allt skall äran taga.
Din kraft, o Gud, då jag är svag,
Är mäktig i den svaga.
Du, kärleksfull,
Mig ringa mull
Blott till ditt medel brukar:
Pris ske dig, Gud!
Jag för ditt bud
I stoftet mig ödmjukar.
7.
Det är din nåd, som styrker mig,
Att jag kan hörsamt vandra
Uppå din väg och prisa dig,
Ja, undervisa andra.
Du i ditt sköt’
Min barndom slöt,
Du hugnar mödans dagar;
Du skydda skall
Min fot från fall,
När åldern mig försvagar.
8.
Det goda, som du mig har gjort,
Skall varda prisat vida;
Det skall, av barn och barnbarn sport,
Till deras barn sig sprida.
Ditt ljus, din frid
Från tid till tid
Åt mänskors hjärtan unnas;
Ty skall din nåd,
Din makt, ditt råd
Från släkt till släkt förkunnas.
9.
Pris vare dig, att sorg och nöd
Jag även fått förnimma!
Du efter stormar solen bjöd
Långt härligare glimma.
Du väcker opp
Mitt döda hopp,
Du tröst och hjälp bevisar.
Mitt hjärta, Gud,
Mitt böneljud,
Mitt hela liv dig prisar,
H. Spegel (1645—1714).
J. O. Wallin (1779—1839).
230.
Var glad, min själ, och fatta mod:
Gud vill sig än förbarma.
Visst hjälper dig den Herren god,
Som frälsa vill den arma.
Är nöden hård:
I rosengård
Får man ej alltid vara;
Den på Gud tror,
Dock trygger bor
I allsköns nöd och fara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
