Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 371. Nu farväl, vårt fosterland! - Efter storm på havet - 372. Kring rymden breddes fasa - 9. Botfärdiga fångar - 373. O Gud, vem skall jag klaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi befalla den i händer,
Som välsignar hav och land.
Värdes, gode Gud, bevara
Våra vänner i vår bygd;
Hjälp dem i all nöd och fara,
Slut dem i ditt milda skygd.
2.
Så i Jesu dyra namn
Ut på böljans rymd vi drage;
Gud, din allpakt oss ledsage,
Att vi nå en önskad hamn.
Värdes mild hos alla dröja,
Som att vinna dagligt bröd
Havet eller jorden plöja:
Var, o Herre, allas stöd!
3.
Endräkt, frid, rättfärdighet
Kring vår konungs tron befästa.
Folkets kärlek, landets bästa
Vare hans lycksalighet,
Att vi, om du ger oss lycka,
Känna må vårt land igen
Och till hjärtat glada trycka
Var sin broder, var sin vän.
C. Frimann (1746—1829).
J. O. Wallin (1779—1839).
Efter storm på havet.
372.
Kring rymden breddes fasa,
Och natten föll på böljans stig.
Vi hörde vädren rasa,
Vi sågo djupen öppna sig.
Från denna sköra planka,
Som kringdrev lik ett flarn,
For hjärtats sista tanka
Till vänner, makar, barn.
Var sista suck i nöden
Till Gud med bävan gick,
Och hotande kom döden
Allt närmare vart ögonblick.
2.
Men Herren tillslöt graven,
Som öppnade sig djup och vid,
Den Herren, som åt haven
Och länderna kan giva frid.
Till stormen: »Tyst!» han sade,
Till böljan: »Lägg dig ner!»
Och böljan ner sig lade,
Och stormen röt ej mer.
I vattnets lugna spegel
Nedblickar solen skön;
Vi hissa våra segel
Och prisa den som hört vår bön.
3.
Pris dig som ensam räddar
Och kärleksfull det rop förnam,
Som genom molnens bäddar
Till dig ur djupen trängde fram!
Till dig vårt lov skall stiga
Med glad och tacksam röst.
Ack, bjud ock stormen tiga
I våra egna bröst;
Fräls oss ur syndanöden
I Jesu dyra namn
Och låt i själva döden
Oss finna där vår säkra hamn.
J. O. Wallin (1779—1839).
9. Botfärdiga fångar.
373.
O Gud, vem skall jag klaga
Den sorg, jag måste draga
Så arm och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
