Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - Tacksägelse efter regn - 397. Sin suck naturen skickar - När åskan går - 398. Herre, när din allmakts under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tacksägelse efter regn.
397
Sin suck naturen skickar
Till dig, o Gud, från brända fält.
Av solens heta blickar
Förtärd, sitt huvud blomman fällt.
Ej hjorden svalka hämtar
Vid trädets höljda stam,
Och villebrådet flämtar
Sin nöd ur skuggan fram:
Då du från himlens skyar
Oss hjälpen sänder ner
Och jordens skrud förnyar
Och livets glädje återger.
2.
I milda skurar nalkas
Den tröst, oss är av dig beskärd;
Naturen åter svalkas,
Av ångst försmäktande och tärd.
Med kyla luften blandas,
I fröjd är jämmern bytt,
Och kreaturen andas
Ett lyckligt liv på nytt.
På skördemannens kinder
Man glädjen målad ser,
Och då han kärven binder,
Han prisar dig som växten ger.
3.
Till dig som världen gläder
Och mild naturens suckan hör,
Ditt folk med andakt träder
Ochtacksamhetens offer för.
Vår mödas svett ej tvingar
Ett korn ur jordens sköt’:
Den frukt, oss fältet bringar,
Din nåd från höjden göt.
Må oss din mildhet lära
Att evigt älska dig!
O Fader, dig till ära
All världens röst förene sig.
B. Münter (1735—1793).
S. Ödmann (1750—1829).
När åskan går.
398.
Herre, när din allmakts under.
Möta vår bestörta syn,
När med ljungande och dunder
Fasan svävar ner från skyn,
Lär oss, Herre, tanken vända
På vårt usla levnadsskick.
Du ger liv; du kan ock sända
Döden i vart ögonblick.
2.
Under blixt din lag oss skänktes,
Vid din röst ur molnets valv
Allt i häpenhet försänktes,
Öknen röt och Sinai skalv.
När dess tordönsbud förklara.
Att ej brottet skonas kan,
Jesu, räck din famn och svara,
Att du tar min ånger an.
3.
Eldar skola luften tända.
Fästet giva knall på knall,
När vid tidevarvens ända
Domsbasunen höras skall.
Men, o Jesu, du ej glömmer
Löftet, som du givit har,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
