Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 452. Jag går mot döden, var jag går - 453. Mänska, o, vi dröjer du? - 454. I levernets bekymmer sänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min själ av honom kronan får,
Då graven stoftet höljer.
Jag gör ett saligt val.
Igenom dödens dal
Min gång är trygg i Jesu spår.
Jag går till himlen, var jag går.
H. A. Brorson (1694—1764).
Dansk bearb. (1798).
J. O. Wallin (1779—1839).
453.
Mänska, o, vi dröjer du?
Ser du ej, hur tiden ilar?
Några ögonblick ännu —
Och du i det tysta vilar.
Mänska, om ditt hus bestyr:
Dagen sjunker, tiden flyr.
2.
Lev, som du i döden snart,
Dödlige, har leva velat!
Allt vad du av lyckan spart,
Allt vad världen åt dig delat,
Ingen tröst dig då beskär:
Detta goda ditt ej är.
3.
Men har du ett hjärta blott,
Som i Jesu blod är renat,
Som är kärleksfullt och gott
Och med Gud i tron förenat,
Då har du i döden frid
Och en skatt för evig tid.
4.
Bed, att Herren, evigt god,
Så ditt hjärta värdes dana!
Vaka på ditt kött och blod,
Strid mot världens onda vana!
Sörj ej sen, hur snart du dör:
Herren sörja vill därför.
5.
Vandra till din grav och lär
Att din dödlighet betrakta;
Säg: »Jag här en främling är,
Herre, lär mig därpå akta
Och med nådig fadershand
För mig fram till livets land.»
Chr. F. Gellert (1715—1769).
J. O. Wallin (1779—1839).
454.
I levernets bekymmer sänkt
Du ser ej, huru oförtänkt
Din dag till skymning skrider.
Du tror dig säker, stark och vis,
Du jagar efter jordens pris
Och om dess torvor strider.
O människa, o människa,
Till aftonen det lider.
2.
Och när du strävar här som bäst,
Så nalkas en ej bjuden gäst:
Vi honom döden kalla.
Då bryts den säkres överdåd,
Den vise månde sakna råd,
Den starke måste falla.
O människa, o människa,
Han nalkas dig och alla.
3.
»Bestyr», han ropar, »om ditt hus!
Du måste dö, och solens ljus
För dig ej mer sig tänder.
Farväl åt hela världen säg!
Du måste vandra nu den väg,
Där du ej återvänder.
O människa, o människa,
Befall dig i Guds händer!»
4.
Då skall ock du av världens prakt,
Dess rikdom, ära, lust och makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
