Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - H. De yttersta tingen - 2. Det kristna hoppet inför döden - 571. Nu tystne de klagande ljuden - 572. Lär mig, du skog, att vissna glad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
8. Men salig vi döden må prisa:
Dess kval, som till jorden oss böja,
Oss vägen till hemlandet visa
Och hjärtat till himmelen höja.
9. Nu, jord, slut den ädlaste sonen,
Slut mänskan till moderligt sköte.
Dess lemmar, de dyrbara lånen,
Förvara till givarens möte.
10. En ande, som bad och som trodde,
Där ägde sin älskade boning.
En brinnande vishet där bodde,
Som närdes av Kristi försoning.
11. Omhägna med nattliga friden
Den trötte, o grav, i din gömma.
När natten en gång är förliden,
Skall Herren sin avbild ej glömma.
12. När jordenes grundvalar bäva
Och himlabasunen har donat,
Skall Herren sitt lån återkräva,
Förädlat och nytt och förskönat.
1. Lär mig, du skog, att vissna glad
En gång som höstens gula blad:
En bättre vår snart blommar,
Då härligt grönt mitt träd skall stå
Och sina djupa rötter slå I evighetens sommar.
2. Lär mig, du fåglars glada tåg,
Att draga hän med fröjdfull håg
Mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
Jag till ett evigt paradis
Från köld och töcken länder.
3. Lär mig, du fjäril, vingad, lätt,
Vad Herren ock åt mig berett,
Där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
I dag du glad ditt fängsel bröt:
Min själ skall ock få vingar.
4. O Jesu Krist, som ur din grav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
