synpunkt än sitt eget program och ej egde befogenhet att taga hänsyn till, hvad enstaka frisinnade personer eller tidningar yttrat om föreslagna riksdagskandidater. Huru otillfredsställande Herr Ohlssons svar voro, visade å mötet Hrr C. Palmgren, Richard Gustafsson, A. Nyström och O. J. Hultgren; den siste föreslog D:r Nyström som kandidat, men denne afböjde förslaget på det bestämdaste. En politisk strid mellan den offentliga kandidaturens princip och rekommendationssystemet, hvilka alldeles utesluta hvarandra, blef nu oundviklig, synnerligast sedan den ifrågavarande kandidaten genom sina afgifna svar visat sig ej kunna vara ett liberalt partis kandidat. Han ansåg, att någon förändring beträffande valbarheten till Första Kammaren ej var behöflig (fastän allmänna meningen bland valmännen fordrade en radikal förändring deraf); han fann, att religionslagstiftningnn här var så väl reglerad, att hvar och en kunde tillhöra det samfund han ville (fastän han bort veta, att man ingalunda har denna rättighet); han ansåg, att kyrkobeskattningen var hardt när omöjlig att förändra (hvilket dock ej hindrar att en liberal riksdagsman, som vill upphäfva statskyrkan, oupphörligen yrkar på kyrkoskatternas upphäfvande); han hade intet att anmärka angående yttranderätten och rättskipningen (fastän de orimligaste tryckfrihetsmål på senare tiden uppenbarligen förekommit och rättskipningens tröghet samt underrätternas felaktiga domar äro skamfläckar för vårt land och bort mana