Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ah, ni är svensk! — Midt i allt sitt bryderi smålog fru Vergennes. — Ni har träffat landsmän, ja, icke jag, fast jag har tycke för allt svenskt. Fröken Dücker, huru skola vi nu göra?
— Åh, stackars Elise — sade fröken Dücker; som ångestfullt lutade sig öfver sin sällskapsdam. — Se, hur hon blöder! Hvad skola vi taga oss till?
— Hon måste förbindas, hon kan icke föras bort så här — sade fru Vergennes. — En fältskär, en läkare... och, man har då redan sprungit efter en sådan åt fru Mineau!
— Jag är otröstlig — sade den unge mannen, hvilkens vackra ansigte, nu helt blekt, vände sig till fru Vergennes.
— Finnes här icke något hus, i hvilket man kunde bära in henne och der hon kunde få behöflig vård?
— I mitt hus — sade en brunett fru med klara ögon och stark färg, — jag har ett rum, der jag nog kan herbergera det unga fruntimret.
— Det ha vi också, vi också! — ropades om hvartannat. Minnet af det nyss lemnade guldmyntet var liksom en nyckel, som öppnade alla dörrar.
— Vi äro tacksamma för det första anbudet, sade den unge mannen, hvilkens blickar hastigt hade farit öfver de närvarande.
Elise Berntsson, som sakta rest sig upp, hade, understödd af fröken Dücker, aflägsnat sig, företrädd af den brunetta qvinnan, hvilken gaf de omkringstående ett triumferande ögonkast.
Den unga sällskapsdamen, som med ett matt småleende ständigt försäkrade sin följeslagarinna, att den stöt hon erhållit var af ringa eller ingen betydenhet, sjönk nu halft vanmäktig ner på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
