Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i morgon; icke staden. Kanske tittar jag till er någongång.
— Skall ni lemna? Men det var sannt. Jag ville ju låta er höra någonting, som... ja, som jag oupphörligen skulle vilja höra; men det händer icke ofta. I qväll äro de dock tillsammans, jag vet det!
Hon gick in i den låga portgången, der hon brukade vistas om dagarna, och fram öfver gården till ett aflångt mörkt skjul. Fredrik Markman tvekade några sekunder att följa henne.
— Var icke rädd, ni skall få höra något. Var bara tyst som en råtta, då hon märker en katt i sin närhet.
Marion tog hans hand och med stapplande steg förde hon honom nu till skjulets ena hörn, der en smal öppning fanns, och genom den blickade nu Fredrik Markman in i ett stort fyrkantigt rum. Det var ett slags vinstuga, bakom hvars disk satt en välfödd fru och framför disken stodo några män och drucko ur en vinrest, medan andra sutto vid små bord och spelade kort.
— Vi äro här nu alla utom Baptist... han dröjer då alltid, sade en liten svartmuskig karl.
— Det var tydligt hans åsigt, att icke något kunde uträttas, om Baptist uteblef.
Några hurrande röster läto i detsamma höra sig.
— Tyst, ären I förryckte, viljen I ha polisen hit, sade en storväxt man, som inträdt: — skriken lagom, vi behöfva inga spårhundar på oss.
— Nej, nej, det är sannt! Du har alltid rätt! Korten slängdes nu om hvarandra i en hög, och man reste sig upp.
— Det klokaste är, sade den sist inträdande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
