Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Åh, ers majestät, af hela...
— Så, majestät... äro vi nu der?
— Af hela mitt hjerta, Antoinette!
Drottningen skrattade som ett ystert barn.
— Det här tycker jag om, så skall det vara. Låt oss känna oss som två pensionärer, hvilka nyss sluppit från klostrets tvång. Vet du, Louise, jag kan så väl sätta mig in i hvad en rätt och slätt simpel bondqvinna måste känna... hon kan göra hvad hon vill, hon kan fritt egna sig åt sina tycken, hon låter hvarken den ena eller den andra fördomen styra sig...
Prinsessan Lamballe betraktade med ett småleende Marie Antoinette. — Ers majestät, var säker, att hon också har sina bekymmer.
— Men detta förskräckliga tvång, der man observerar hvarje min, hvart ord, hvar åtbörd och der man dömer strängt... detta känner hon icke! Ja, Louise, en och annan anmärkning har till och med trängt fram till mig. Och hvad vill jag då? Jag vill helt enkelt vara lycklig och se andra nöjda och glada omkring mig.
— Min egen Antoinette!
— Ja säg, Louise, skall Frankrikes drottning vara den enda qvinna i landet, som måste gömma sin glädtighet inom sig?
— Det hörs, att ni icke sofvit godt i natt...
Då Marie Antoinette uttalat de sista orden, höjde sig hennes hufvud och hennes ögon lågade; men hon återfick hastigt sitt glädtiga utseende. — Men i dag, trots alla bistra miner, vill jag vara lycklig, jag har föresatt mig det, min bästa vän.
Drottningens skalkaktigt blixtrande ögon mötte väninnans och hon tryckte henne hastigt intill sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
