Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådant anbud, så är det alltid af det slag, att man icke blindt förkastar det — svarade grefve de Vergennes med ett artigt småleende och fortfor:
— En dylik intervention vore måhända särdeles lämplig för våra intressen.[1]
— Hans majestäts tankar kan jag naturligtvis icke tyda, men vi skola tala vidare härom med hvarandra... och ni, grefve Fersen, ni tänker då på att gå till Amerika för att förvärfva lagrar?
— Det är min önskan.
Grefve Creutz smålog. Han gillade och förstod den fina takt, hvarmed Axel Fersen bedömde sin ställning vid hofvet.
De båda svenskarnes senast yttrade ord flögo som en löpeld genom sällskapet och väckte en viss uppståndelse. Grefve Fersen skulle då lemna Frankrike! Den ynnest, Marie Antoinette egnat honom, var dagens samtalsämne; den hade varit alltför påfallande, för att kunna lemnas obemärkt. Axel Fersen var redan en person, omkring hvilken man smickrande trängdes, för att i hemlighet afundas. Den unge ädlingens likgiltiga hållning och hans nu högt uttalade beslut väckte en verklig häpnad, och man frågade sig sjelf, om drottningens nyck hade varit plötsligt öfvergående eller måhända icke ens funnits till... Man frågade hvarandra hvad orsaken kunde vara till denna synbara likgiltighet, man kunde icke låta bli att smått bry honom och gäckas, och den täcka grefvinnan Fitz-James vände sig till honom och frågade leende:
— Hvad, min grefve, ni öfverger så eder eröfring!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
