Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hade jag gjort en sådan — svarade han — så skulle jag ej öfvergifva den. Jag reser fri och olyckligtvis utan att lemna någon saknad.[1]
— Fullt säker kan ni dock icke vara...
— Jag skulle vara hänryckt, om jag hos er, fru grefvinna, lemnade ett vänligt minne.
— Man kommer icke tillrätta med er, herr grefve; jag vill blott säga er, att ni visar en oförlåtlig kallblodighet... ni behöfde kanske blott sträcka ut handen, för att fatta lyckans gudinna...
Grefve Creutz, som varmt sympatiserade med den unge mannens tillbakadragenhet, sade hastigt och skämtsamt:
— Henne fattar han om, hoppas jag, då han går ut i krig, för att vinna utmärkelse och ära. Min bästa fru de Vergennes, ni, som älskar så högt musik, ni skall i afton få höra Grétry spela. Han har komponerat en trio till »Zemir och Azor»...
Med dessa ord nalkades han kompositören och bad honom taga plats vid klaveret.
Musiken började. Grefve Creutz nalkades sakta och långsamt; hänförd af artistens spel, stödde han sig mot den höga karmstol, på hvilken virtuosen tagit plats.
Tonerna, ömsom vemodsfulla, ömsom af en sprittande liflighet, strömmade genom rummet. Det var en musik som foglarnes qvitter om våren, som en första kärlekssång, sjungen till en älskarinna; glödande, onämnbar som en stilla månskensnatt, full af svärmeri.
Det var en obemängd idyllisk tonmålning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
