- Project Runeberg -  Axel Fersen och Marie Antoinette. Historisk romantisk skildring /
166

(1880) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugoandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stolarne stodo i den prydligaste ordning omkring väggarne och på den långsträckta soffan, med det storblommiga blå och hvita öfverdraget, satt rak och med en viss obeveklig styfhet i sin rygg, som påminde om soffryggen bakom henne, jungfru Lovisa Alström, och i det hon kastade en blick upp ifrån den röda sidensars-väst, hvilken hon höll på att kanta, visade dessa blickar nogsamt, att hon fann allt omkring sig vara godt.

Med egna händer hade hon också ordnat allt, från gardinkappan, som halfskymde fågelburen, ända ned till enriset, som låg strödt öfver det renskurade golfvet. Hon visste för öfrigt med sig sjelf, att hon med en yllelapp och såplödder hade gnidit hvarenda möbel der i huset och hon skulle gerna gifvit en dukat åt den, som kunde upptäcka ett damkorn.

Fru Alström satt framme vid fönstret bredvid rosenbuskarna, hon vaggade oroligt med kroppen och skulle gerna i detta ögonblick ha velat gå fram och tillbaka öfver detta golf, om ett sådant tilltag icke hade betraktats som ett slags hemfridsbrott och som också skulle ha fått tillbörlig näpst. Fru Alström funderade på att gå fram till bordet, för att taga den hemväfda blårandiga näsduk, som hvilade under sykorgslocket, ty hon kände just ett behof att fälla i den några tårar; men jungfru Lovisas ord: »der skall du sitta så länge», höllo henne orubbligt qvar. Hon såg med ett blinkande, flyktigt ögonkast på siskan i fågelburen, och i hennes dåraktiga, gamla hufvud steg upp en plötslig längtan efter ett par vingar. Hon undrade, huru det skulle vara att flaxa fram och tillbaka der i rummet och att kunna hemta sig hvad hon behagade,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:42:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/psfersen/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free