Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugoåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Den är för Gustaf! Hurrah, hurrah!
En del af gästerna störtade ur källarsalen och nya anlände. Den nyss så nedtryckta sinnesstämningen var förbytt till jubel öfver att konungen ännu var i spetsen för en armé och kanske nu som bäst höll på att marschera till Göteborgs undsättning samt landets räddning.
Skräddarmästar Alström stod på gatan, han gestikulerade och skrek:
— Jag behöfver edra armar! Gud straffe mig, kungen är bäst ändå! Se der, herr Markman, kom och följ med mig hem! Bry er inte om, att Lovisa ser litet snedt på er! Det finnes väl andra, som ha kärvänliga blickar!
Och den lilla skräddaren trädde utan krus sin arm under herr Markmans. Det väckte i denna stund icke något uppseende, att en fin herre höll en borgare under armen, ty det var en besynnerlig dag, och alldeles främmande menniskor omfamnade hvarandra på gatorna och lite hvar betedde sig som druckna. Öfver de flestas ansigten låg utbredt ett godmodigt drag, en synbar böjelse hos hvar och en att sälla sig till en annan, hvilket särdeles hos de lyckligare eller med lätt blod begåfvade ledde till handskakningar och lustiga infall.
Arm i arm trädde de båda männen in i herr Alströms boning, och skräddaren föll andlöst ner på en stol samt ropade: »Främlingar besudla fäderneslandets heliga jord; förrådd af adeln, behöfver jag edra armar».
— Far lille — sade fru Alström och såg skygg åt sidan — våra armar, ja det förstås, men vi kunna bara sy västar;... det är lördag, för resten, och sabbaten har nyss gått in!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
