Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugoåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Västar, qvinna! Begriper du då inte kungsord!
För första gången på lång tid uppstod sympati mellan fru Alström och hennes svägerska, ty båda skakade sina hufvuden, men detta störde icke herr Alströms goda lynne och han fortfor:
— Han har stått på kyrkbacken i Mora och kan nu skratta åt Anni... ja, det är detsamma. Detta var då den trefligaste lördagsqväll jag haft på länge!
— Men säg, hvad är det nu egentligen? — sade Elise Berntsson.
— Det kan herr Markman tala om; jag har upplefvat sådana sinnesrörelser... det är, min själ, inte så godt, när ens eget land är i fara! En blir medtagen till både kropp och själ!
— Jag känner till det — muttrade Lovisa, — han gör nu för tiden inte annat än springer till »Gyllene solen».
— Men herr Alström smålog blott och i den långa västens djupa sidfickor stack han sina båda händer, fick fatt i sitt stora silfverur, som pickade några takter fortare än hans jemna andedrägt, samt försjönk i en dvallik tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
