Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tretiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var kastad i stoftet, ville han rädda den qvinna han älskade. Medvetandet om denna skyddande kärlek gaf en svag purpur ät drottningens kinder och kom ett leende att öppna hennes läppar.
— Fersen, sade hon, Axel Fersen! En tår rann långsamt ned för hennes kinder. Lifvet på Trianon och hennes kärleksdröm hägrade en sekund för hennes själ. Hon smålog alltjemt och tillade: — Ert namn, min herre?
— Fredrik Markman.
— Nåväl, herr Markman, jag skall också innesluta ert namn bland mina vänners.
Hon räckte sin hand med ett oefterhärmligt behag åt den unge mannen, som förde den till sina läppar, gripen af rörelse öfver det undergifna uttryck, af de spår af lidande, som skönjdes i hennes bleka anletsdrag, af denna huldhet blandad med en drottnings majestät, af denna prägel af tankarnas ädelhet, dem olyckan icke hade jagat bort och dem de bittra pröfningarna icke hade kunnat förvandla till hat.
— En flykt, upprepade Marie Antoinette, — och konungen och mina barn, hvem räddar dem?
— Ers majestäts lif är mest hotadt, man har ju redan tvänne gånger försökt...
— Mitt lif, betyder intet, afbröt Marie Antoinette lifligt. — Jag vet, jag måste dö, och är beredd derpå. Om konungen och mina barn icke kunna fly med mig, så stannar äfven jag, ty min plats är vid min gemåls och mina barns sida.
Marie Antoinette sade dessa ord med uttryck af att hon såg faran lugnt i ansigtet, och utan ett ögonblicks tvekan om hvad hon borde göra eller ej fortfor hon: — Nej, nej, tala icke till mig! Intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
