Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tretiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan rubba min föresats! Helsa er konung, herr Markman, att jag uppskattar hans tillgifvenhet! Helsa herr Fersen, ja, jag sänder honom mina hjertligaste helsningar! Det är mig kärt att veta, huru han alltid är trofast och tillgifven... Mina sista tankar skola sväfva kring honom och det förflutna!
Drottningen vände sig bort från den unge mannen; hennes ansigte var badande i tårar, och gående fram till fönstret kastade hon det upp, och lutande sig ut uppfångade hon de mörka konturerne af en man. Var det den älskade vännen, som på afstånd vandrade fram och tillbaka? Hon gjorde sig icke tvekande denna fråga, hon kände det måste vara han. Marie Antoinette lät den hvita näsduken fladdra, hennes vissnade skönhet fick några sekunder ungdomens fägring och hennes smärta gestalt aftecknade sig i fönsterramen mot det bakom henne upplysta gemaket.
Hastigt drog hon sig tillbaka och sjunkande på knä framför sin bönstol höjde hon sina hopknäppta händer. Offret var fullkomnadt. Drottningen hade uppfyllt sin pligt som maka och moder; qvinnan hade för evigt tagit farväl af den älskade. Marie Antoinette bad i brinnande andakt, bad till Honom, den allsmäktige, konungarnes Konung, inför hvilken all jordisk makt endast är ringhet, och han varkunnade sig öfver henne, och ett allt högre uttryck af frid lägrade sig öfver hennes bleka anlete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
