Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bastard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rig väldet över de sönderslitna musklerna, och hans
öra hängde ständigt kraftlöst ned, som för att alltid
påminna honom om hans plågoande. Och han glömde
aldrig.
Hela hans valptid var ett fortsatt dåraktigt uppror.
Han drog alltid det kortaste strået, men han slog igen,
därför att det var hans natur att slå igen. Och han
var okuvlig. Även när han vred sig under påkar och
pisksnärtar, tills smärtan avtvang honom gälla
klago-tjut, slutade tjuten likväl alltid med ett trotsigt
morrande som ett förbittrat, hämndlystet hot som ljöd från
djupet av hans själ och som ofelbart var signalen till
nya hugg och slag. Men han var seglivad som sin mor.
Han trivdes mitt i allt sitt elände, blev fet, trots den
svältföda han fick, och den förtvivlade kampen för
livet utvecklade hos honom en fullkomligt
övernaturlig intelligens. Han blev lika lömsk och listig som sin
mor, och vild och tapper som sin far, vargen.
Kanske var det ett arv efter sin far att han aldrig
jämrade sig. Hans valptjut upphörde samtidigt med
att han blev säkrare på benen, och han blev hård och
tyst, snar till angrepp men långsam att varna. Han
besvarade en svordom med en morrning och hugg och
slag med bett, och alltid var han beredd att visa sina
tänder i ett oförsonligt, hatfullt grin; men aldrig mer,
inte ens under den rysligaste tortyr, kunde Leclere
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
