framträda, bland annat därför att en i och för sig nödvändig och önskvärd prissänkning, som beror på att tillgången på billiga importvaror förbättras, kan gå för långt och slå över i ren deflation av både priser och inkomster. Ännu mer svårbemästrade är de risker, som sammanhänger med utvecklingen på världsmarknaden. Vår import av kol, byggnadsjärn och andra nödvändiga varor för produktionen kan under det sista krigsskedet och den första efterkrigsperioden bli ännu mer otillräcklig än för närvarande. Ty de länder i Centraleuropa, varifrån vi nu erhåller dessa varor, kan då bli alldeles oförmögna att bedriva någon export samtidigt som det kan bli svårt att få någon tillförsel västerifrån. Detta kan leda till att sysselsättningen inom industrin för en tid blir ännu mindre än för närvarande. Utsikterna för vår export är synnerligen ovissa. På världsmarknaden kommer visserligen att framträda enorma återuppbyggnadsbehov, som borde kunna möjliggöra full sysselsättning i alla länder. Men dessa återuppbyggnadsbehov kan icke utan vidare göra sig helt gällande på marknaden i form av en köpkraftig efterfrågan. Inom stora delar av världen kommer nöden och den politiska och ekonomiska desorganisationen att vara av sådan art, att näringslivet till en början icke kan fungera på normalt sätt. Det behövs en oerhört omfattande politisk och ekonomisk reorganisation bara för att det egentliga återuppbyggnadsarbetet skall kunna komma ordentligt i gång. Det folkhat, som uppammats under kriget icke minst på grund av den omänskliga behandling, som härtagna länder utsatts för, kommer härvid att utgöra ett stort hinder. En internationell återuppbyggnadskonjunktur kan