skilt, att penninglöner och andra penninginkomster för de breda lagren måste hindras från att sjunka. Ty om både priser och inkomster sjunker, då blir det lågkonjunktur och massarbetslöshet. Just när det är fara för ett deflationsartat prisfall, är det särskilt angeläget, att den totala volymen av penninginkomster icke minskas. Då är det lika viktigt med ett ”inkomststopp nedåt” som det är att genomföra ett ”inkomststopp uppåt” vid de tillfällen, när det finns fara för inflation. Visserligen kommer man i motsättning till många sparares intressen genom att på detta sätt begränsa prisfallet. De tillgångar i form av reda pengar, banktillgodohavanden, obligationer, inteckningar, livförsäkringar, pensionsförvänt-ningar o. d., som fanns före kriget, har ju förlorat en del av sitt realvärde på grund av prisstegringen. Och denna förlust blir naturligtvis endast delvis gottgjord, om prisfallet hejdas långt innan 1939 års prisnivå återuppnåtts. Men hur önskvärt det än vore att i detta avseende skipa full rättvisa, är detta dock omöjligt, om man inte vill uppoffra ännu viktigare rättvisesynpunkter. Ty kravet på arbete åt alla är ett rättvisekrav som måste sättas i främsta rummet. Det är sant, att vårt land har miljoner småsparare inom de breda befolkningslagren. Men det övervägande flertalet av dessa har större intresse av att få behålla sina inkomster för de produktiva insatser de gör än av att det blir en fullständig kompensation för de förluster de gjort i egenskap av sparare. Och de sparmedel i pengar och penningfordringar, som uppsamlats under kriget, kommer ju till och med att stiga utöver sitt ursprungliga värde, även om prisfallet blir be 50