politiken, bör staten utveckla en omfattande affärsbanks-rörelse. Försäkringsväsendet bör helt övertas av staten — detta icke endast för att utvidga det statliga inflytandet över kapitalmarknaden utan även därför, att den enskilda företagsamheten på detta område ur vissa synpunkter är ekonomiskt ineffektiv. Det kan säkert göras icke obetydliga besparingar genom att reducera de 21 livförsäkringsföretagen till ett enda. De höga anskaffningskostnaderna — 30—40 kronor per 1 000 kronors försäkringssumma och i vissa bolag mera — belastar särskilt tungt de livförsäkringstagare, som efter någon tid upphör med sina försäkringar. Dessa klienter får därför dålig valuta för de premier de erlagt. Och detta är ett problem av mycket stor omfattning. Det har ofta hänt, att den årliga summan av annullerade försäkringar väsentligt överstigit summan av de försäkringar, som ”mognat ut” på grund av dödsfall eller utlupen försäkrings-tid. Även om flera av de svårigheter, som försäkringsverk-samheten brottas med, är av mer eller mindre ofrånkomlig natur, är det dock uppenbart, att vissa av dem har att göra med svagheter i själva den privatekonomiska hushållnings-formen. Slutligen får staten ett inflytande över kapitalmarknaden genom det ökade finansstöd, som genom särskilda organ ges åt enskild företagsamhet inom vissa områden. På bostadsområdet är den statliga kredit- och subventionsverksamheten numera utslagsgivande. Det kan sägas, att staten genom denna verksamhet styr större delen av bostadsproduktionen. Av växande betydelse för sysselsättningsprogrammet är också de statliga åtgärder, som går ut på att finansiellt stödja 83