D et är naturligtvis ytterst angeläget, att den viktiga del av sysselsättningsprogrammet, som de offentliga arbetena utgör, verkligen i praktiken blir genomförd på ett tillfredsställande sätt. Under sistlidna vinter (1943—44) har vi fått uppleva hurusom det tagit lång tid att få i gång offentliga arbeten, när det gällt att möta lokalt begränsade arbetslös-hetskriser, särskilt i Våsternorrlands län. Vi måste låra av dessa erfarenheter. Det år nödvändigt, att arbetena är så ordentligt förberedda, att sådana dröjsmål undvikes. Av de arbeten, som finns upptagna i investeringsutredningens förslag, är visserligen många fullständigt detaljplanerade, men där finns också arbeten, för vilka planläggningsarbetena icke avslutats. Delvis beror detta på att det för närvarande är ont om folk, som är kompetenta att utföra tekniska planeringsarbeten. Det beror också på att många kommuner blir avskräckta av planeringskostnaderna, särskilt som de inte vet, om arbetena verkligen kommer att bli utförda. Slutligen är vissa av de ämbetsverk, som har arbetena om hand, uteslutande intresserade för de syften, som de satts att bevaka — t. ex. vår försörjning med vattenkraft. Arbetsmarknadskommissionen kan icke kommendera dem. Och det finns ingen enskild ledamot av regeringen, som enligt nuvarande ordning har till speciell uppgift att från sysselsättningssynpunkt samordna hela den statliga investeringsverksamheten, som ju faller under flera olika departements dom-värjo. Följden är den, att det inte finns någon högsta myndighet annat än regeringen i dess helhet, som har ansvaret för att det hela löper och som också har befogenhet att i dessa 88