sentligen berodde på den stora folkökningen i de familje-bildande åldersgrupperna. Just nu håller emellertid denna folkökning i de familjebildande åldersgrupperna på att kulminera eller har redan kulminerat, och man kan därför förutse, att en successiv försvagning i den spontana efterfrågan på nya lägenheter kommer att inträda. Denna förändring kommer att efter hand bli mycket omfattande. Under förutsättning av att hushållsbildningsvanorna förblir oförändrade och att landsbygdens relativa flyttningsförluster per åldersgrupp blir desamma som under trettiotalet, skulle antalet hushåll i tätorterna enligt byggnadslånebyråns preliminära beräkningar ökas med 18 000 per år under perioden 1946—50, medan motsvarande siffra för trettiotalet skulle ha uppgått till ungefär 22 000.1 Hushållstillskotten under perioderna 1951—55 och 1956—60 skulle uppgå till 14 000 respektive 11 000. Omkring år 1980 skulle hushållsbeståndet i tätorterna helt upphöra att öka. Det finns sålunda inga utsikter, att den under senare delen av trettiotalet uppnådda nybyggnadsvolymen ens tillnärmelsevis skall kunna bibe 1 Denna siffra är för jämförbarhetens skull också beräknad under förutsättning, att hushållsbildningsvanorna var oförändrade under trettiotalet. I verkligheten ändrades emellertid hushållsbildningsvanorna genom s. k. hushållssprängning, i det att exempelvis ogifta vuxna barn i ökad utsträckning skaffade sig egna bostäder. Det faktiska hushålls-tillskottet under trettiotalet var sålunda större eller 27 000 å 28 000 pr år. Det är givet att resultatet av beräkningarna för efterföljande perioder påverkas av de valda förutsättningarna såväl i detta avseende som i fråga om inflyttningen från landsbygden. Av byggnadslånebyrån verkställda alternativa beräkningar visar emellertid, att hushållstillskottet under alla förhållanden kommer att minska, om vi inte får en mycket stark immigration, och att denna minskning med tiden kommer att bli allt starkare. 93