hållas, såvida icke vårt land får mottaga avsevärda immi-grationsöverskott från andra länder, eller den på höjning av bostadsstandarden inriktade politiken i mycket hög grad intensifieras. Det är visserligen möjligt att en stark ökning i immigrationen från andra länder kan komma till stånd på grund av förhållanden, som vi icke nu kan klart bedöma. Men det vore lättsinnigt att bygga upp bostadspolitiken på denna möjlighet. Vi måste i stället inrikta vår bostadspolitik på tillgodoseendet av de socialhygieniskt viktiga bostadsbehov, som nu icke blir tillfredsställda. Vi har så mycket större anledning därtill, som dessa otillfredsställda behov är synnerligen omfattande. På grundval av 1933—36 års bostadsundersökningar konstaterades, att vid den tiden icke mindre än 300 000 hushåll med omkring 1 500 000 personer bodde i lägenheter, som antingen hyste mer än två personenheter per rumsenhet1 eller av husbesökare betecknades såsom förfallna; vissa av dessa lägenheter var på en gång både överbefolkade och undermåliga. Vis-, serligen har bostadsförhållandena sedan dess starkt förbättrats, vilket till väsentlig del beror på den bostadspolitik som förts. Men alltjämt kvarstår dock större delen av denna bo-stadsnöd. Det är dessutom att märka, att de anförda siffrorna icke baserats på några moderna bostadshygieniska krav utan beräknats på grundval av väsentligt lägre fordringar. Fortfarande består omkring hälften av bostäderna i tätorterna av lägenheter om högst ett rum och kök, vilka enligt nuva- 1 Härvid räknades barn under 15 är såsom halv personenhet. och kök såsom halv rumsenhet. 94