rande begrepp är alldeles för trånga för verkliga familjer. Äldre stadskvarter är i behov av omfattande saneringsåtgärder, vilka är desto viktigare, som det ofta trånga byggnadssättet i gamla stadsområden representerar en allvarlig fara ur luftskyddssynpunkt. På landsbygden är trångboddheten minst lika omfattande som i städerna, och där är också bostädernas kvalitet och utrustning särskilt ofta otillfredsställande. Det förhållandet, att det relativa antalet familjer, som lider av dåliga bostadsförhållanden, stiger med barnantalet, ökar ytterligare angelägenheten av att den framtida nedgången i den ordinarie bostadsefterfrågan icke till-låtes leda till att arbetare i byggnadsindustrin och byggnadsmaterialproduktionen får gå arbetslösa utan i stället utnyttjas för förbättrat tillgodoseende av de bostadsbehov, som nu inte kan göra sig gällande på marknaden. Arbetsmarknads politiska, befolkningspolitiska och bo-stadshygieniska skäl talar sålunda för en mycket betydande standardhöjning. Vi bör efter hand producera tillräckligt många lägenheter av sådan storlek, att ett boningsrum kan ställas till förfogande för varje person eller åtminstone ett boningsrum för varje vuxen människa och ett för vartannat barn. Lägenheternas kvalitet måste motsvara moderna häl-sokrav. Utrustningen och planlösningen bör vara sådan, att husmödrarnas arbete i görligaste mån underlättas; detta är viktigt bland annat därför, att medvetandet om hemarbetsbördorna i barnrika familjer medverkar till den allmänna barnbegränsningen. 95