verksamhet avseende bristfälliga bostäder, vilket förutsätter att bostadsinspektionen förstärkes. Dessutom måste trånga och eljest olämpliga bebyggelser genom omfattande kvar-terssaneringsåtgärder ändras i enlighet med moderna stads-planemässiga krav, vilket förutsätter omfattande rivnings-och ombyggnadsarbeten. Denna saneringsverksamhet, som på lämpligt sätt bör understödjas av det allmänna, kommer efterhand att bli av mycket stor betydelse i bostadspolitiken. En stor svårighet i detta saneringsarbete vållas genom bostadsbeståndets splittring på flera ägare. Vore bostadsbeståndet i städernas inre saneringsmogna delar i samhällets ägo, skulle förnyelsen kunna försiggå på ett väsentligt enklare och mera effektivt sätt. Kostnaderna blir också större därför att enskilda ägare — av vilka flera nyligen köpt sina fastigheter -— måste ersättas, när samhället beordrar rivning av äldre bebyggelser, som inte längre motsvarar moderna stadsplanetekniska krav, men som kan ha ett av spekulationen uppdrivet högt kapitalvärde. Det blir därför i längden nödvändigt, att beståndet av privatägda hyreshus gradvis överföres i samhällets ägo, och likaså, att tomtmarken kommunaliseras och lägges under tomträtt. Därmed und-vikes också, att framtida tomtvärdestegringar ger anledning till oförtjänta inkomster åt enskilda. På landsbygden med dess stora flyttningsförluster blir en standardhöjning än mera nödvändig för att bostadsproduktionen skall kunna ge samma tillskott till sysselsättningen som under trettiotalet eller — om möjligt —■ ett ännu större sådant tillskott. Den är nödvändig också av den anledningen, att bostadsstandarden på landsbygden är ännu lägre än i stä 98