derna. Även här måste det komma till stånd en effektivt arbetande bostadsinspektion — något som hittills nästan alldeles saknats. I mindre grad än tidigare bör landsbygdens bostadspolitik inriktas på konservering av det redan förefintliga bostadsbeståndet; denna metod blir nämligen ofta antingen ineffektiv eller också onödigt dyrbar, när det gäller att åstadkomma en mera avgörande standardförbättring. I stället måste ökat stöd lämnas åt nybyggnadsverksamheten. Härvid förutsättes dock, att denna nybyggnadsverksamhet planeras så, att det icke i högre grad behöver befaras att allmänna medel investeras i byggnader, som på grund av utflyttning från landsbygden relativt snart kommer att stå oanvända. Både i städerna och på landsbygden behövs vidare ett ökat antal samlingslokaler. Där så är lämpligt, bör dessa utvecklas till mera fullständiga fritidscentra med bibliotek, rum för studiecirklar, lokaler för fysisk rekreation, biografer etc. I städer och samhällen måste ett tillräckligt antal lekskolor och daghem för barnen anskaffas. Både på landsbygden och i städerna skall behovet av gemensamma tvättstugor tillfredsställas. Det är en hel rad olika konkreta åtgärder, som erfordras för att byggnadsverksamheten i städerna och på landet i längden skall kunna hållas uppe vid önskvärd nivå. Genom upplysningsverksamhet och, i särskilt svårartade fall, genom ingripande från bostadsinspektionen måste man motverka, att — såsom icke sällan händer — familjer, som har råd till en hygieniskt tillfredsställande bostadsstandard, likväl bor i trånga eller undermåliga lägenheter. Samtidigt måste sub- 99