hjälp, som är mera tillräcklig för uppehället än den nuvarande. Detta förutsätter givetvis ökade statsbidrag. Intill dess att detta mål har nåtts, måste vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen finnas en direkt kontantunderstödsverk-samhet för sådana arbetslösa, som icke omfattas av försäkringen. Även denna måste ge bättre hjälp än den nuvarande. Den dualism, som för närvarande finns mellan kontantbi-dragsverksamhet och arbetslöshetsförsäkring, får icke föranleda, att man underlåter att göra förbättringar av rädsla för att den ena av de två stödformerna skulle komma att ge för höga bidrag i förhållande till den andra. Var går gränsen för den höjning av kontantinkomsterna för arbetslösa som kan ifrågakomma? Det viktigaste motivet för en sådan begränsning är naturligtvis, att en person vanligen icke bör ha lika hög inkomst när han är arbetslös som när han är fullt sysselsatt. Han måste ha ett ekonomiskt motiv att söka arbete. Det finns emellertid fall, då detta skäl för begränsning av de arbetslösas inkomster bortfaller. Om det för ett stort antal arbetare på vissa orter praktiskt taget inte finns något arbete att få är det inte av så synnerligen stort värde, att alla arbetare just då skall vara på ständig jakt efter det som inte finns. I ett sådant läge är det dessutom särskilt angeläget, att de arbetslösas köpkraft bibehålies i så hög grad som detta är möjligt för att depressionstendenserna icke skall ytterligare förvärras. Därför bör det utredas om man icke kan betala ut en daghjälp som ej understiger den förutvarande arbetslönen till arbetslösa i mera utpräglade arbetslöshetsområden eller till personer som varit utan arbete under viss längre tid. 119