Sedan 1939 års reala lönestandard återuppnåtts bör efterhand ytterligare löneförbättringar kunna vinnas. Hade kriget icke kommit, skulle redan trettiotalets produktionstekniska framsteg ha gjort det möjligt för arbetarna att exempelvis under 1940 och 1941 vinna avsevärda ytterligare löneförbättringar. Ty som vi vet var produktionsutvecklingen under trettiotalet starkare än löneutvecklingen — delvis dock beroende på att levnadsstandarden höjdes även på andra vägar än genom löneökning. Om kriget tillfälligt undanröjde dessa förutsättningar för stegring i reallönen, bör freden efterhand återställa dem. Och efter kriget kan vi dessutom räkna med ett fortsatt tekniskt framåtskridande, vars frukter måste komma även arbetarna till del. Det gäller dels att höja den allmänna lönenivån dels att särskilt uppmärksamma i löne-avseende eftersatta arbetargrupper. Den under kriget uppnådda förbättringen i den relativa lönestandarden för skogs-och lantarbetare bör bibehållas och ytterligare ökas. Arbetarnas lönepolitiska strävanden har ofta hämmats därigenom, att vissa företag inom en industri varit sämre organiserade än andra och därför haft en svagare lönebetal-ningsförmåga. Detta har lett till att lönerna inom de enskilda industrierna ofta blivit starkt olikformiga. Trots denna olikformighet har låglöneföretagen dock dragit ned hela nivån så mycket, att arbetarna vid de bättre organiserade företagen fått åtnöja sig med en alltför liten del av produktionsresultatet. En viktig förutsättning för fortsatt framgång i lönepolitiken även på längre sikt är därför, att de sämre företagen rekonstrueras i tekniskt och organisatoriskt hänseende, så att deras lönebetalningsförmåga ökas. Om de en 122