POSITIV LÖNEPOLITIK D et första målet i lönepolitiken är, att 1939 års reala lönenivå snarast möjligt återställes. Detta bör kunna ske, när varuförsörjningen i landet blir så tillfredsställande, att skälen bortfaller för att arbetstagarna skall behöva åtnöja sig sig med nuvarande nedpressning i levnadsstandarden, som ju betingas av den rådande varubristen. Om levnadskostnaderna sjunker till indextal av omkring 220, kan målet nås även om nu utgående penninglöner bibehålies. Skulle levnadskostnaderna minskas i mindre grad än så eller icke alls, måste penninglönerna däremot höjas redan för att detta första löneprogram skall kunna genomföras. Det gäller att förhindra, att ett eventuellt prisfall genom att inverka på inkomsterna får sådan omfattning, att det medverkar till allmän depression och arbetslöshet på det sätt som skedde under åren 1920—1922. Den vid fredsslutet väntade prissänkningen bör därför icke få dra med sig någon återgång i penninglönerna. Enligt nuvarande ramavtal skall det rörliga tillägget bibehållas även om levnadskostnaderna sjunker från nuvarande 240 ned till 221. Sjunker indextalet till 220 eller därunder kan arbetsgivarna uppsäga avtalet. Arbetarparten är sålunda numera icke längre bunden av någon bestämmelse om att sänkning i prisnivån skall föranleda minskning av penninglönerna. 121