närstående, skall denna synpunkt tillämpas konsekvent i fråga om alla sådana arbetare oavsett kön och familjeställning och inte endast i fråga om kvinnor, vilkas män åtnjuter inkomst. Även om en ransonering av arbetstillfällena efter försörj-ningsförhållandena ibland skulle anses vara lämplig vid de enskilda arbetsplatserna under själva fredsomställningen på arbetsmarknaden eller vid senare inträdande produktions-omläggningar, får denna metod dock icke bli någon huvudsak i den allmänna politiken på längre sikt, vilken — enligt det föregående — i stället bör inriktas på åstadkommande av full sysselsättning. I och med att ett sådant ex-pansionistiskt ekonomiskt program genomföres, skapas nya förutsättningar för nedbrytande av de ofta meningslösa skrankor, som begränsar kvinnornas verksamhetsområden på arbetsmarknaden. Och dessa förutsättningar bör då tillvaratagas. Vi har icke råd med några konstlade hinder för utnyttjande av den kvinnliga arbetskraften, om vår produktion skall kunna nå det omfång, som erfordras för att bristerna i levnadsstandarden skall kunna utplånas. Det är emellertid av stor vikt, att kvinnorna icke vinner tillträde till nya arbetsområden enbart därför, att de på grund av lägre löner underbjuder männen. Det är likaledes av vikt, att manliga arbetare icke har detta samma skäl att motsätta sig kvinnlig konkurrens. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor, som för närvarande uppgår till omkring en tredjedel av den manliga lönen, måste sålunda utjämnas och likalönsprincipen successivt genomföras. Likalönsprincipen innebär, att samma lön skall betalas för arbete av samma 125