ritet och å andra sidan behovet att locka fram den enskildes bästa insatser även med utsikter till en högre ekonomisk ersättning. Det är inte från arbetarhåll man är ivrig att skära ner ackord för att hindra den skicklige eller flitige att förtjäna för mycket. I vårt nuvarande samhälle spelar den ekonomiska eggelsen — eller anses den åtminstone spela — en dominerande roll. Man kan önska denna roll förminskad och att större utrymme beredes för andra handlings-motiv — lusten att verka, att vinna medborgarnas aktning och tacksamhet, intresse för arbetet, önskan att göra nytta, tillfredsställelsen att vara med i ett stort gemensamt arbete för produktionens utveckling. Och faktiskt är också dessa andra motiv mycket betydelsefulla även i det enskilda näringslivet. Den företagsledare, som vill höja sin inkomst från 30 000 till 100 000 kronor per år, behöver inte alls vara girig. Vad han vill vinna är åtminstone i många fall väsentligen ingenting annat än ett synligt bevis på den duglighet han visat och den framgång han haft i arbetet. Kunde han som en professor eller hovrättspresident vinna ett motsvarande erkännande på annat sätt, skulle han många gånger känna tillräcklig eggelse i sitt arbete även om han inte kan komma upp till sådana toppinkomster som nu förekommer — förutsatt givetvis att han får tillräckligt för att tillgodose alla rimliga livs- och förströelsebehov för sig och sin familj. När inkomsten uppnått en viss, relativt hög gräns, är det med andra ord inte alls givet att inte ytterligare prestationer kan framlockas på andra vägar än genom fortsatta inkomstökningar. Men även i den mån företagsamma och uppfinningsrika 154