kan konsumeras och för hela folkets levnadsstandard. Den söker ange de vägar, som man enligt arbetarrörelsens mening måste gå, om vårt lands materiella och personliga tillgångar skall kunna fullt tas i bruk och därmed underlaget stärkas för en fortgående höjning av folkets levnadsstandard. Det är en politik både på kort sikt och på längre sikt, men inga spådomar vågas om hur snabbt eller hur högt den linje kan väntas stiga, som tecknar utvecklingen av vår produktion och vår levnadsstandard. Endast för den närmaste framtiden göres antaganden om denna utveckling, som kan bli föremål för delade meningar och som kan ge anledning att i praktiken ställa frågan, om vi har råd till en sålunda angiven levnadsstandard, om denna standard är förenlig med den fortsatta utveckling av produktionen, som också åsyftas. Det antagande som sålunda genomgående göres, är att efter kriget en höjning av levnadsstandarden för breda lager av vårt folk skall i olika hänseenden bli möjlig. Den anses kunna komma till stånd både genom en ökning av produktionen och genom åtgärder till en för de lägre inkomstgrupperna gynnsammare fördelning av produktionens avkastning. Produktionsökningen avses i första hand komma till stånd genom att även för fredsproduktion den fulla sysselsättning bevaras, som varit utmärkande för de sista krigsåren. Den gynnsammare fördelningen eftersträvas på alla de olika vägar, som i det föregående varit föremål för mera ingående behandling, och som grovt taget kan anges under de tre rubrikerna: fackföreningarnas lönepolitik, olika arter av näringspolitik, socialpolitik i vidaste bemärkelse. 157