därför försvinna. Det blir tvärtom ändå mera trängande. Men processen skulle avspelas på en lägre nivå. Vad som från vår sida kan göras för att bidraga till en gynnsammare utveckling har här tidigare varit föremål för diskussion. Till hela frågan om de allmänna utsikterna för vårt ekonomiska liv skall i detta sammanhang bara fogas en enda reflexion. Det förefaller att vara en något ansträngt pessimistisk uppfattning, att vårt ekonomiska läge efter kriget skulle bli sämre än för närvarande. Att svårigheterna i ett visst läge kan bli ännu större än nu, måste vi räkna med som en möjlighet. Men att antaga ett ekonomiskt kaos utanför våra gränser, som för avsevärd tid tar bort en del av vår nuvarande export och import utan att bringa ersättning från annat håll, kan knappast anses befogat. Men då synes det vara naturligt att betrakta vårt försörjningsläge under kriget såsom en bottenpunkt. Varje lättnad i avspärrningen bör innebära ett steg uppåt. En avveckling av den omedelbara försvarsberedskapen blir en lättnad, som tar sig uttryck i ökad produktion för fredsbehov. Det är inte heller dessa olika möjligheter i fråga om de yttre förhållandenas utveckling, som spelar huvudrollen vid diskussionerna om vi har råd. De tvivelsmål som uttalas, brukar ta sikte på våra egna åtgöranden, både när det gäller att hålla produktionen i gång, och inte minst när det gäller den inverkan på avkastningens fördelning, som kan utövas av fackliga organisationer och av staten själv. Den del av fackföreningarnas lönepolitik, som går ut på att i första hand förbättra läget för de sämre betalda grupperna, synes hittills ha framkallat de minsta invändning 159