duktiva tillgångarna skulle kunna åstadkommas även med den fredliga återuppbyggnaden som mål. På vilka olika vägar detta för vårt lands vidkommande synes kunna ske, har varit föremål för hela den del av denna framställning, som just behandlar den fulla sysselsättningens problem. Här ställes den ytterligare frågan, hur en sådan politik kan ta sig uttryck i statsfmansiella åtgärder, hur den påverkar frågorna om budgetens balansering, beskattningen och statsskulden. Antingen det allmännas åtgärder inriktas på att direkt hålla uppe inkomster och konsumtion eller att göra det indirekt genom kapitalinvesteringar, innebär politiken en ökning av de offentliga utgifterna, en ökning som vid kraftig nedgång i den enskilda företagsamheten måste bli av högst betydande omfattning. I ett depressionsläge då avsikten måste vara att öka den köpkraft, som faktiskt kommer till användning, kan skattehöjningar knappast vara det lämpliga medlet. Visserligen får det antagas, att företag och enskilda inkomsttagare har obrukade tillgångar, som skattevägen skulle kunna bringas till användning, men å andra sidan kan man inte bortse från den återhållande verkan på företagsamheten, som skattehöjningar i ett sådant läge kunde utöva. Konsumtionsskatter på de stora samhällsgrupperna skulle uppenbarligen motverka önskemålet att få mera köpkraft ut på marknaden. En sänkning av skatterna ligger därför närmare till hands såsom medel att möta en depression. Slutsatsen, som allmänt dragés av förespråkarna för en ”aktiv konjunkturpolitik” från statens sida, blir också att statens utgifter måste ökas genom en underbalansering av budgeten. 169