Gränsen mellan dessa två alternativ är flytande. För undervisning behövs lokaler och utrustning, kanske bostäder. För att klokt utnyttja ökad fritid kan man behöva materiella anordningar, som har karaktär av kapitalinvesteringar. Hela politiken att höja medborgarnas levnadsstandard genom åtgärder för bättre hygien och sjukvård, bättre utbildning, bättre fritidssysselsättningar, bättre nöjen leder till utlägg av ”kapital”, som inte på något uppenbart sätt skiljer sig från de investeringar i produktiva företag, som skulle ersättas. Om de anförda betänkligheterna mot budgetens under-balansering för finansiering av offentliga arbeten sålunda inte väger tungt, innebär detta inte, att denna väg till att hålla de produktiva krafterna vid full sysselsättning skulle kunna vandras hur långt som helst. Vid den förut gjorda framställningen av den fulla sysselsättningens politik har inte heller de offentliga arbetena tilldelats en dominerande roll. Snarare har de framställts som en underliggande reserv, som kan komma till användning i den utsträckning som kräves med hänsyn till möjligheterna att hålla andra slag av kapitalinvesteringar uppe. Denna inställning är naturlig med hänsyn till det önskvärda i att såvitt möjligt begränsa oundvikliga rubbningar i sysselsättningen. Att hastigt och i stor omfattning rikta in produktionen på nya områden, som ligga under den offentliga hushållningens kontroll, kan bli nödvändigt men är inte något värt att särskilt eftersträva. Kan sysselsättningen hållas uppe inom de produktiva företag och de verksamhetsgrenar, som redan är organiserade för att tillfredsställa 172