som offentliga arbeten är ägnade att främja. Och när det gäller vårt eget lands särskilda förhållanden, har man skäl att uppmärksamma, att den offentliga sektorn av näringslivet intar ett relativt stort utrymme. Vi har alltså redan möjlighet att inom ramen för offentliga arbeten företa kapitalinvesteringar av det slag, som i länder med enskild företagsamhet ännu mera dominerande skulle ligga utom räckhåll för offentliga myndigheters beslut. Men problemet blir på detta sätt endast undanskjutet. Frågan om den bästa möjliga användningen av materiella och personliga produktivkrafter kan i ett givet läge icke avvisas. Det önskvärda i att bevara medborgarnas frihet att inom vida gränser bestämma över sin konsumtion och över användningen av sina inkomster utan förmedling av gemensamma beslut behöver inte framhållas. Om man för att vidmakthålla den fulla sysselsättningen tvingas att inrikta produktionen på nyttigheter, som lämpar sig för sådana gemensamma beslut, i större utsträckning än som vid fritt val av konsumtion skulle motsvara den enskildes önskningar, så är därmed dock inte klart att detta kan kallas misshushållning. Man kan inte under alla förhållanden göra varje enskild till högsta domare över den bästa inriktningen av produktion och konsumtion. Men om man även vid gemensamt övervägande kommer till uppfattningen, att andra delar av produktionen borde utvidgas hellre än de som faller inom den offentliga sektorn, då har man tydligen kommit fram till en punkt, där den praktiska frågan blir, hur dessa andra delar av näringslivet skall kunna bringas till en högre grad av aktivitet. Ju större området är för den produktion, som lig 174