ställningen om att obeskuren enskild äganderätt är en förutsättning för ekonomiskt framåtskridande, att en långtgående beskattning av större inkomster och förmögenheter har en mycket ogynnsam inverkan både på kapitalbildning och företagsamhet och därför utgör ett avgörande hinder för en utveckling till högre välstånd. Den anser därför utrymmet i praktiken vara ganska begränsat för en socialpolitik, som vid varje tidpunkt vill söka förbättra läget för mindre inkomsttagare genom ”överflyttning” av inkomster från de mera välställda. Den sociala konservatismen väntar i stället förbättringen av folkets levnadsstandard från en fortgående höjning av produktionen. Allteftersom kakan som skall delas växer, kommer den bit av kakan som faller på de mindre bemedlades lott att bli större, fastän deras andel i kakan blir densamma som förut. För den sociala konservatismen är det nämligen en grundläggande uppfattning, att väsentliga olikheter i fråga om egendom och inkomster måste bevaras såsom sporre för den ekonomiska duglighet, av vilken det ekonomiska framsteget framför allt beror, och såsom grundval för kapitalbildning och riskvillig företagsamhet. En demokratisering av den kapitalistiska organisationen ligger därför inte inom gränserna för den socialkonservativa åskådningen. Däremot kan man inom dess ram placera önskemålet att bereda lönarbetarna en tryggare ställning. Kanske finns här en anknytning till äldre patriarkaliska arbetsgivaretraditioner. Men framför allt har den nyare utvecklingen med allt starkare kritik mot massarbetslösheten under kristider 12 177