och med krav på långtgående ingripanden från det allmännas sida för att råda bot på konjunkturväxlingarna gjort frågan om företagarevärldens och arbetsgivarnas uppgifter till ett aktuellt problem. Denna kritik och dess krav anses bäst kunna mötas, om de enskilda företagarna, var för sig eller i stora sammanslutningar, söker trygga de anställda mot sådana växlingar i arbete och bärgning, som hittills utgjort den bästa jordmånen för socialistisk agitation. En tendens att härvid skjuta staten åt sidan och göra de stora kapitalistiska sammanslutningarna till bärare av både samhällsintresset och samhällsmakten är omisskännlig. Det behöver väl inte särskilt understrykas att gränserna för vad som här kallas social konservatism, inte sammanfaller med gränserna för den eller de politiska riktningar, som i vårt eget land eller på andra håll får namnet konservatism. Ännu mindre är det möjligt att sätta likhetstecken mellan något liberalt politiskt parti och den sociala liberalism, som här åsyftas. Den sociala liberalismen går också ut ifrån att ett näringsliv, grundat på enskild äganderätt och fri företagsamhet, löser produktionsproblemet på bästa möjliga sätt. Men i motsats till den sociala konservatismen betraktar den med djupaste oro fördelningen av både egendom och inkomster i våra kapitalistiska samhällen. I och för sig anses den ekonomiska mekanism, varigenom både produktion och fördelning avgöres på fria marknader, såsom ett ypperligt verktyg för att låta konsumenternas önskningar komma till uttryck. Genom sin fria efterfrågan bestämmer konsumenterna över produktionens inriktning och omfattning. Ge 178