börjat betraktas som ett problem för den ekonomiska politiken. Den väg till ökad trygghet för de anställda, som den sociala konservatismen tycks söka i åtgärder från stora sammanslutningar av kapitalistiska företagare, utövar knappast någon lockelse på den sociala liberalismen. Den ser snarast i hela den moderna tendensen till dylika sammanslutningar den kanske största faran för själva produktionen. De mer eller mindre monopolistiska sammanslutningarna anses verka i riktning mot att hålla nere produktionen under det möjliga och ur allmän synpunkt önskvärda. Där den rent tekniska utvecklingen gör den fria konkurrensen praktiskt taget omöjlig, ligger det därför i linje med den sociala liberalismens hela inställning att föredra en verksamhet i hela samhällets hand framför en monopolmakt i enskildas händer. 181