när det gäller den produktionsfaktor, som kallas arbete, är ojämnheten stor, inte bara beroende på olikheter i människornas naturliga utrustning utan också på den olikhet som skapas av de olika möjligheterna till utbildning. Skall det fria kapitalistiska systemet kunna leda till den ur behovens synpunkt bästa produktionen och fördelningen, kräves alltså en radikal utjämning av medborgarnas ekonomiska villkor. Endast om detta sker, kan det kapitalistiska systemet ge inte bara största möjliga nationalinkomst räknad i pengar, utan också största möjliga välstånd åt människorna. Dessa tankegångar, som särskilt i England haft mycket ansedda företrädare, leder till krav på långtgående åtgärder för att undanröja olika slag av ekonomiska privilegier. Den ärftliga rikedomen måste försvinna på samma gång som den ärftliga fattigdomen. Medlet för utjämning av både förmögenhet och inkomster blir beskattningen. Men dessutom brukar en rad anordningar förordas, genom vilka äganderätten kan spridas ut på så breda medborgarlager som möjligt. Även den storindustriella egendomen skall delas ut på de arbetande massorna, genom att de anställda göres till delägare i de företag, vari de är sysselsatta. Men vad man vill främja är individuell äganderätt, inte gemensam äganderätt, sådan den eftersträvas av socialister. Man skulle kunna säga att då den sociala liberalismen med sådan skärpa vänder sig mot egendomens och inkomsternas ojämna fördelning, ger den bara uttryck för sitt allmänna avvisande av alla monopoltendenser. Framför allt alla tendenser till enskilda monopol. Det visar sig också, när frågan om arbetslöshet och konjunkturväxlingar i högre grad 180