arbetaren produkten av hans arbete. Men eftersom den socialistiska kritiken i första hand tar sikte på kapitalistiska produktionsformer med mängder av anställda i gemensamt arbete, där vars och ens andel inte kan urskiljas, blir huvudintresset knutet vid äganderätten till gemensamt utnyttjade produktionsmedel, och den socialistiska lösningen blir sam-äganderätt, socialisering. Socialisering betyder alltså inte bara att lägga äganderätt i händerna på ”hela samhället” i betydelse av en statlig tvångsorganisation. Det framgår för övrigt redan av det samägande som förekommer i kommunerna och kallas kommunalsocialism. Varje överföring av egendom i händerna på grupper av olika slag, på organisationer avgränsade till enheter av gemensamt arbetande medborgare, innebär en socialisering. Men problemet om dessa gruppers förhållande till andra grupper och till hela samhället har alltid tvingat till övervägande av andra synpunkter än de som lett till kravet på att produktionsmedlen skall vara egendom just för de arbetare som tar dem i bruk. Konsumentkooperationen ställer problemet direkt genom att lägga äganderätten i händerna på dem som efterfrågar de distribuerade och producerade varorna. Problemet möter även producenternas socialism, så snart den i trygghetens och effektivitetens intresse sträckes ut till att gälla hela samhällets ekonomiska liv. Spänningen mellan producenternas och konsumenternas krav och ideal kräver en lösning eller utjämning även i de socialistiska konstruktionerna. Dessa erinringar om socialistisk samhällskritik och socialistiska samhällskonstruktioner har haft det enda syftet att 187