Enstaka romantiska frihetsdyrkare reagerade och har fortsatt att reagera genom att fördöma hela den storindustriella produktionsformen och kräva återgång till mera hantverksmässiga former inom hela näringslivet. Den sociala liberalism, som här förut skildrats, reagerar genom kravet på egendomsutjämning i form av äganderättens utspridning på enskilda händer. Emellertid fortsätter koncentreringen av makten över det ekonomiska livet hos allt större enheter av mer eller mindre monopolistisk karaktär, och oppositionen från ekonomiskt liberala kretsar begränsar sig till att begära återgång till ett större mått av tävlan mellan storföretagen och möjligheter för ny företagsamhet att delta i konkurrensen. Det argument, som vid denna opposition anses göra det starkaste intrycket är en erinran om att maktkoncentration och monopolisering arbetar socialismen i händerna. Detta är naturligtvis sant. Det är osannolikt att en folkmajoritet i en politisk demokrati länge skulle tåla en okontrollerad monopolisering av väsentliga näringsgrenar. Det är inte bara risken för utsugning av konsumenterna utan också monopolens tendens till att i vinstens intresse begränsa produktionen, som utgör bakgrunden till arbetarrörelsens krav på samhällets ingripande. Men inte heller en kapitalism med konkurrensen i större utsträckning bevarad har visat sig i stånd att fullt utnyttja arbetskraft och materiella tillgångar och sålunda hålla uppe produktionen vid en tekniskt möjlig nivå. Arbetarrörelsens krav på en planmässig hushållning tar i första hand sikte på denna brist och på möjligheten att öka produktionens effektivitet genom att motverka kriserna 192