och bereda de arbetande full sysselsättning. En betydande del av den föregående framställningen har varit ägnad åt de praktiska utvägarna att nå detta mål. De kan sammanfattas under den allmänna rubriken: samordning av alla olika former för ekonomisk verksamhet. Man kan förneka att en sådan samordning är behövlig. Då det gällt att finna slagordsmässiga uttryck för en ståndpunkt, som så energiskt som möjligt avvisar all ”socialism”, har det ofta blivit sagt, att ”det enskilda näringslivet” är fullt i stånd att reda upp hela sysselsättningsfrågan efter kriget, bara staten inte genom sina ingrepp lägger hinder i vägen. En dylik paroll är knappast avsedd att fattas bokstavligt. Ett enskilt näringsliv utan inslag av ledande och stödjande åtgärder från det allmännas sida kan ingen föreställa sig. Vad man vanligen torde åsyfta är ett näringsliv med ungefär så mycket statsingripande och så mycket offentlig verksamhet, som man vant sig vid före detta världskrig, eller ibland kanske ännu hellre före det första världskriget. Det är gentemot föreställningen att ett så organiserat enskilt näringsliv skulle ha utsikter att bereda full sysselsättning som arbetarrörelsen vänder sig med hänvisning till erfarenheterna under det moderna ekonomiska systemets hela historia. Det är ett av ingen bestritt faktum att detta näringsliv endast under korta perioder, och med verklig framgång endast under krig, kunnat utnyttja den fulla kapaciteten hos produktionsapparaten. Man vågar också säga, att åtminstone i vårt land detta näringslivs praktiska och teoretiska representanter endast tveksamt och motsträvigt godtagit tanken på full sysselsättning såsom vägledande för den 13 193