ekonomiska politiken. Ännu i dag — maj 1944 — citeras med gillande deklarationer om att det inte kan vara det enskilda näringslivets skyldighet att bereda full sysselsättning. Den enskilde företagaren säges ha till uppgift att producera vad konsumenterna behöver på det effektivaste och billigaste sätt. Han kan inte ta ansvaret för att arbetskraft därvid kommer att gå sysslolös. Detta sista är naturligtvis riktigt. Men det är också att praktiskt taget medge allt vad arbetarrörelsen påstår. Just därför att ansvaret inte kan vila på varje enskild företagare för sig, måste det läggas på alla gemensamt, och det vill säga att det blir en samhällsuppgift. Betyder det att staten skall vidga ut sin verksamhet? Är det inte tänkbart att de enskilda företagarna genom organisation och samordning av sina åtgärder kunde åstadkomma, vad den enskilde inte förmår? Här har tidigare sagts, att denna tankegång inte är främmande för vissa former av den sociala konservatismen. Det är emellertid ytterst osannolikt, att målet skulle kunna nås på denna väg, såvida man inte vill tänka sig väsentliga delar av statsmakternas hittillsvarande uppgifter överförda på sammanslutningar av enskilda företagare. En arbetarrörelse som strävar efter mera demokrati inom näringslivet, måste stå främmande för hela denna utvecklingslinje. Då den dragés upp med ganska tydliga streck inom engelska arbetsgivarekretsar, har den inte utan skäl karakteriserats såsom ansatser till en ny industriell feodalism. Arbetarrörelsens kritik av den bristande effektiviteten i den privatkapitalistiska produktionsformen tar inte endast sikte på de förhållanden som redan berörts i detta avsnitt: att 194