konstnadsstegrande konjunktur- och säsongfluktuationerna och att på ett väsentligt snabbare och fullständigare sätt än förut sprida användningen av nyare tekniska rön. En intensiv och med vetenskapliga metoder bedriven rationalisering har visserligen försiggått inom de egentliga produktionsföretagen, där kapitalägande företagsledares vinst i mer eller mindre hög grad bestämmes av den tekniska effek-tiviseringen. Men samtidigt har rationaliseringsbehoven försummats på andra områden, som också är av stor betydelse för den allmänna levnadsstandarden. I många fall har producenterna föga intresse av att förse konsumenterna med varor av hållbar kvalitet och praktiskt utförande; det är mera vinstgivande att göra varorna säljbara än att göra dem användbara, vilket inte alltid är samma sak. Det finns heller ingen enskild företagare, som kan finna det lönande att bedriva alla de dyrbara och krävande arbets- och materialstudier, som behövs för att effektivisera hemarbetet, trots att detta sysselsätter den största av alla arbetargrupper, ”hustrur utan yrke”. Det är lätt att anföra flera sådana exempel. Det vilar överhuvudtaget ett drag av bristande verklighetstrohet över alla de generaliserande påståendena om att den privatkapitalistiska produktionsformen skulle vara den mest ”effektiva”. Vi har produktionsmedel tillräckligt för att bota alla svårare brister i det svenska folkets levnadsstandard. Men vi har hittills inte gjort det. Under fredstid har vår levnadsstandard visserligen stigit starkt såsom en följd av den omfattande rationaliseringsverksamhet som bedrivits inom de enskilda företagen. Men eftersom denna rationaliseringsverksamhet i 196