ställa en ny arbetare, därför att man etablerar samverkan mellan offentlig och enskild företagsamhet i avsikt att åstadkomma full sysselsättning. Det anmärkningsvärda i hela diskussionen om penningpolitiken är emellertid knappast dessa angrepp mot socialdemokratins utformning av vissa praktiska konsekvenser, som den anser följa av de penningpolitiska linjerna, utan i stället den nästan fullständiga enighet, som tycks vara nådd kring dessa linjer. Ett enhälligt utlåtande från av riksbanken tillsatta valutasakkunniga har lett till lika enhälliga uttalanden från riksbanksfullmäktige och från kommissionen för efterkrigsplanering, och regeringen har endast behövt ansluta sig till de sålunda framlagda rekommendationerna. Men det kan ju inte undgå någon, att denna penningpolitik är ett avgörande steg över till den planhushållning för det ekonomiska livet, som annars i abstrakta diskussioner brukar avvisas såsom oförenlig med ett ”fritt näringsliv”. Politiska organ, vari medborgarnes gemensamma intressen gör sig gällande, får fälla det avgörande ordet ifråga om pengarnas värde, prisnivå och inkomstnivå, alltså grundläggande faktorer för hela näringslivet. En sådan enighet har naturligtvis inte vunnits genom plötsliga omvändelser. Det är en lång rad av erfarenheter från de sista årtiondenas ekonomiska historia och en mera inträngande ekonomisk diskussion av teoretisk natur, som ligger bakom. Även om det sålunda rått enighet inom de ansvariga organ, som utformat vårt penningpolitiska program, har detta naturligtvis inte hindrat att det kommit kritik från andra håll. När professor Cassel ger luft åt sin ovilja över banko 201