fullmäktiges program, gör han det såsom en förkämpe för det fria näringsliv, som här enligt hans mening blivit förrädiskt utlämnat åt de politiska planhushållarna. Han slutar nämligen en alltigenom kritisk granskning med följande deklaration: ”Vill man hindra en uppgång av räntefoten vid starka anspråk på en knapp kapitalmarknad, så måste man tydligen gripa till en allmän investeringskontroll, d. v. s. det skulle överlåtas åt några herrar i riksbanken att bestämma över varenda investering som skulle tillåtas inom det svenska näringslivet. Detta är den högsta och farligaste av alla former av ekonomisk diktatur. Bankofullmäktiges skrivelse gör mera intryck av en obegränsad maktlystnad än av en genomtänkt plan för fyllande av riksbankens plikt att upprätthålla den svenska kronans värde. Godtages denna skrivelse, så är dödsdomen fälld över alla förhoppningar på ett återställande av ett fritt näringsliv i vårt land.” Detta citat har här fått sin plats endast av den anledningen, att det innehåller bokstavligen samma anklagelser som från borgerligt håll brukar riktas mot arbetarrörelsens ekonomiska program. Man får hoppas att de företagare och de borgerliga politiker, som godkänt penningprogrammet, tar anklagelserna med samma jämnmod som socialdemokraterna. Det är kanske naturligt men i någon mån ensidigt att rikta blickarna bara på de arter eller grenar av produktionen, som 202