naturligtvis alltid en betydande risk för att en sådan hämmande verkan skall framträda. Ett samhälle som inte vill avstå från en demokratisk utjämningspolitik med beskattningen som verktyg och inte heller vill uppge kravet på ekonomiskt framåtskridande, står här inför ett dilemma, som på ett eller annat sätt får lösas. Det är av samma art som den tidigare här behandlade frågan om den tillräckliga kapitalbildningen. Vill hela folket vinna inflytande över det ekonomiska livet, måste det också överta de uppgifter och det ansvar som tidigare ansetts vila på enskilda kapitalägare. Genom både enskilt och kollektivt sparande kan de många utan tvivel ersätta den kapitalbildning som kan omintetgöras genom en hög beskattning. Här möter ett andra problem: att låta detta kapital komma till användning även för sådana ändamål, som innebär tydlig risk och först på lång sikt lovar att ge avkastning. Har de röster rätt, som är mest pessimistiska ifråga om den enskilda företagsamhetens villighet att ta risker under en demokratisk regim med hög beskattning av de stora inkomsterna, kan det visa sig att en utvidgning av samhällets egen ekonomiska verksamhet blir ännu mera angelägen inom nya och oprövade områden än inom den produktion, som redan med framgång bedrives under enskilda kapitalägares ledning. Det utrymme som inom en gemensam hushållning måste finnas för nya uppslag och nya insatser, är uppenbarligen inte begränsat bara till områdena för helt nya produktionsgrenar. Det måste också finnas inom redan bestående verk 205